Om boken: ett år / Nio månader efter att rymdskeppet Charles Darwin kolliderade med en okänd himlakropp, kommer professor Shagan, chef för Manik Maya-observatoriet, att upptäcka att asteroiden Re 37 är inte längre på sin omloppsbana. I ett obetydligt område hade Re 37 och Darwin samma bana. Var Re 57 mördaren av sex astronauter? Men denna tanke, nästan outtalbar, föreslår sig själv: Var orsaken till dammbildning nära Plutarkkratern, som observerades och fotograferades av många astronomiska stationer, inte ett förstört rymdskepp som föll på månen, utan en asteroid som splittrades i bitar? Och var är Darwin? Bär den, utslagen ur sin bana, någonstans i universum? Otrolig tanke. Professor Shagans teori är obevisbar. Men hon får medhåll av hans assistent Nanga, som har sina egna vägar, hon stärks plötsligt av mystiska radiosignaler som inte går att tyda, hon bekräftas slutligen av en räddningssond från det ödesdigra skeppet, som bär information som under flera månader nu har det varit tre män och en kvinna som bor i rymden; inlåst i vår kapsel, begränsad till en minimal värld, avskuren från allt i livet som kan verka värt att leva för oss. En otrolig historia Herbert Zirgibel beskriver en extrem situation, och han blundar inte för den katastrof som kan inträffa trots alla prestationer inom rymdutforskningen. Han överger mystiska fenomen och utopisk natur, han uppnår genialisk teknik, han närmar sig problemet ur en humanistisk synvinkel. Han får läsaren, trots all yttre dramatik, att tänka till och släpper honom inte förrän på allra sista raden.